Knut Olvon sprang och sprang. Varje gång han kom nära en brunn dök det upp ännu en tentakel. I varje korsning stötte han på Folk. Och efter sig hade han en vargflock. Läget såg illa ut.
Snart lyckades han nå Bosses Helicopters AB. Han sprang genast fram till Bosse och sjönk ner på knä.
- Eye need the helicopter! bad den stackars primaten.
- OK, how mooch are ye willin' to pae?
- ANYTHING!
Knut Olvon stack ner sina små händer i sina små fickor och ryckte upp tusentals dollar.Han slängde dem i ansiktet på Bosse.
- Ye knoow, oop there it's daarne dangerous, lad!
- I DON'T CARE! I'M DESPERATE!
Knut Olvon hoppade upp i en helikopter och flög iväg. Där uppe kunde han skymta vargflocken som letade efter honom. Men snart skulle han tyvärr få mer trubbel. Framför sig såg han nämligen en figur han tyckte han hade stt tidigare. Och plöstligt låg figuren avtuppad på golvet i helikoptern. Knut Olvon tittade närmare och såg att det var Mewtwo. Han funderade en stund på hur den varelsen kunde finnas i verkligheten innan Mewtwo vaknade och visade sina hemska, lila ögon.
- What the..? sade Mewtwo och ställde sig upp utan att använda en muskel.
- I'm sorry, sade Knut Olvon.
- Well, you've just got yourself a new enemy.
- Thou art the twenty-fourth one today.
- Yes, I know, stupid. You know I can read your mind.
- Um...
- Haha, I can taste your fear.
Knut Olvon brydde sig inte om detta utan gjorde det enda vettiga: Att greppa en fallskärm och slänga sig ut. På väg ner såg han hur Memtwo lugnt lyckades komma ifatt honom. Mewtwo föll lika fort som han själv gjorde, men han hade samma ställning som om han hade stått på marken.
- You're trying to escape? Foolish monkey!
Mewtwo lyfte sin högra hand och förde sina tre fingrar så långt ifrån varandra han kunde. Då sök det upp ett mörklila klot som växte sig större och större. När det var två decimeter i diameter skjöt han sina händer framåt så att klotet flög mot Knut Olvon i en fart som var för snabb för att uppfatta
Men Knut Olvon lyckades på något sätt undvika klotet och lutade sig framåt för att dyka ner mot marken. När han kom ner såg han att ett enormt hål befann sig mitt i skogen, likt en virvelström som lysckades dra ner träden, men som hade frusit till is.
Knut Olvon dinglade med sin fallskärm ner i hålet.
lördag, november 18, 2006
Sandor/Ida... igen...
Ida och Sandor var på bröllop. Sitt eget, alltså.
- Nu ska jag ge dig en present, Sääääääändooooooohr.
- Okej, IdIdIda.
Ida tog upp något ur fickan. Det var verkligen något. NÅGONTING. Men ärligt talat, det var en slangbella.
- Okej, sade antingen Sandor eller Ida.
- Jag vet inte riktigt, svarade jag.
Ida fick då en förfärlig sjukdom. Hon slungades tio meter framåt då hela hennes ansikte lutade åt sydväst.
- SANDOR! HJÄLP MIG! skrek Sandor, konstigt nog.
Sandor blev därefter stående där han... stod. Han hade halvslutna ögon och hans ögonbryn darrade intensivt medan han försökte bita sig i örat. Han stampade även foten i marken.
Men då kom far. Han hade krut. Sen gick han ut.
Idas hår skakade så att hon kände det ända in i tarmarna. Hon stönade och fick plöstligt fjärilsvingar.
- ERA JÄVLA IDIOTER! TITTA NU VAD NI HAR GJORT! skrek Ida intensivt medan hon intensivt skrek att folket var jävla idioter och uppmanade dem att titta här.
Sandor suckade och nös.
- Nu ska jag ge dig en present, Sääääääändooooooohr.
- Okej, IdIdIda.
Ida tog upp något ur fickan. Det var verkligen något. NÅGONTING. Men ärligt talat, det var en slangbella.
- Okej, sade antingen Sandor eller Ida.
- Jag vet inte riktigt, svarade jag.
Ida fick då en förfärlig sjukdom. Hon slungades tio meter framåt då hela hennes ansikte lutade åt sydväst.
- SANDOR! HJÄLP MIG! skrek Sandor, konstigt nog.
Sandor blev därefter stående där han... stod. Han hade halvslutna ögon och hans ögonbryn darrade intensivt medan han försökte bita sig i örat. Han stampade även foten i marken.
Men då kom far. Han hade krut. Sen gick han ut.
Idas hår skakade så att hon kände det ända in i tarmarna. Hon stönade och fick plöstligt fjärilsvingar.
- ERA JÄVLA IDIOTER! TITTA NU VAD NI HAR GJORT! skrek Ida intensivt medan hon intensivt skrek att folket var jävla idioter och uppmanade dem att titta här.
Sandor suckade och nös.
fredag, november 17, 2006
PAJ 4
Det hade gått några dagar sedan styrelsebyggnaden hade rasat ihop. Landet drevs numera ifrån ett stort tält fyllt med datorer. Jag hade åter igen fått min plats som övervakare. BitaDej hade ännu en gång valt att sitta i ett avlägset hörn. Snart dök styrelseledaren Grötberg själv upp bakom min rygg.
- Öh, herr Tax, vi... Vi har stött på ett problem. Kom med här.
Jag följde efter ut genom tältet. Jag bet ihop och räknade till tio när jag hörde hur kakorna började spexa runt så fort jag hade lämnat dem. Grötberg ledde mig till sina två närmaste medhjälpare.
- Det är så att vi har tagit emot ett brev. Det gäller en person som vill bli... statschef. Kolla själv.
Jag tog upp brevet och läste det.
Styrelsen. Jag säger inte "kära" för det skulle vara att säga något jag inte menar. Jag tycker ni har gått för långt med ert sätt att styra samhället. Ni ger inte folket minsta lilla frihet till att göra vad de vill, och jag har därmed bestämt mig för att bli president.
Jag har studerat lagboken, och läst att "alla förslag till ett nytt statsskick ska tas emot med vänlighet". Så om ni bränner det här pappret blandar jag in polisen och då kan ni räkna med en jävla massa jobbiga konflikter.
Jag kommer nästa fredag, så kan vi diskutera vidare angående detta.
Låg-aktningsfullt, Lingon-paj
Det var alltså brevet Lingon-paj hade gett mig. Och han hade enligt lagboken till och med rätt i att genomföra en folkomröstning om ett nytt statsskick.
- Han borde alltså vara här när som helst, ovh vi vet inte...
- Här är jag! ropade Lingon-paj med en självsäker stämma.
- Jaha, god eftermiddag, Lingon-paj... Ehm, ska vi inte ta och glömma den här konflikten? sade Grötberg, med en inte alltför självsäker stämma.
- Nej. Jag går och annonserar folkomröstningen nu.
Lingon-paj vände innan han hade kommit fram till oss.
- Ska jag gå och se vad han gör? frågade jag.
Grötberg nickade. Jag vände om och gick samma väg som Lingon-paj hade tagit. När jag kom in i innerstaden tittade jag runt ett hörn och fick se att Lingon-paj spikade upp lappar på väggarna. Lingon-paj vände sig om.
- Jaså, du följer efter mig?
- Eh, ja, jag fick order om att kolla vad du höll på med.
- Jävla kommunister.
Lingon-paj gick vidare för att sätta uppm fler lappar. Jag läste på en av dem.
Kära medborgare, jag meddelar härmed att en folkomröstning kommer inträffa den 5 maj, då ni bestämmer om vi ska ha ett land som styrs helt och hållet av en liten grupp pajer, eller om ni vill ha en riktig republik.
Ni bör alla infinna er vid styrelse-tälten senast klockan 18.00. Där väntas vidare instruktioner.
Vänliga hälsningar,
Lingon-paj.
- Tror du han lyckas? frågade en helt okänd person som stod bredvid mig.
- Öh, jag har faktiskt ingen aning.
- Jag tror han misslyckas totalt.
Några sekunders tystnad, då jag försökte att fästa blicken på pappret så gott det gick.
- Jag tror han behöver mer reklam, sade den okända.
- Och du är..?
- PajKaka, VD för Statens Reklambyrå AB.
- Öh, herr Tax, vi... Vi har stött på ett problem. Kom med här.
Jag följde efter ut genom tältet. Jag bet ihop och räknade till tio när jag hörde hur kakorna började spexa runt så fort jag hade lämnat dem. Grötberg ledde mig till sina två närmaste medhjälpare.
- Det är så att vi har tagit emot ett brev. Det gäller en person som vill bli... statschef. Kolla själv.
Jag tog upp brevet och läste det.
Styrelsen. Jag säger inte "kära" för det skulle vara att säga något jag inte menar. Jag tycker ni har gått för långt med ert sätt att styra samhället. Ni ger inte folket minsta lilla frihet till att göra vad de vill, och jag har därmed bestämt mig för att bli president.
Jag har studerat lagboken, och läst att "alla förslag till ett nytt statsskick ska tas emot med vänlighet". Så om ni bränner det här pappret blandar jag in polisen och då kan ni räkna med en jävla massa jobbiga konflikter.
Jag kommer nästa fredag, så kan vi diskutera vidare angående detta.
Låg-aktningsfullt, Lingon-paj
Det var alltså brevet Lingon-paj hade gett mig. Och han hade enligt lagboken till och med rätt i att genomföra en folkomröstning om ett nytt statsskick.
- Han borde alltså vara här när som helst, ovh vi vet inte...
- Här är jag! ropade Lingon-paj med en självsäker stämma.
- Jaha, god eftermiddag, Lingon-paj... Ehm, ska vi inte ta och glömma den här konflikten? sade Grötberg, med en inte alltför självsäker stämma.
- Nej. Jag går och annonserar folkomröstningen nu.
Lingon-paj vände innan han hade kommit fram till oss.
- Ska jag gå och se vad han gör? frågade jag.
Grötberg nickade. Jag vände om och gick samma väg som Lingon-paj hade tagit. När jag kom in i innerstaden tittade jag runt ett hörn och fick se att Lingon-paj spikade upp lappar på väggarna. Lingon-paj vände sig om.
- Jaså, du följer efter mig?
- Eh, ja, jag fick order om att kolla vad du höll på med.
- Jävla kommunister.
Lingon-paj gick vidare för att sätta uppm fler lappar. Jag läste på en av dem.
Kära medborgare, jag meddelar härmed att en folkomröstning kommer inträffa den 5 maj, då ni bestämmer om vi ska ha ett land som styrs helt och hållet av en liten grupp pajer, eller om ni vill ha en riktig republik.
Ni bör alla infinna er vid styrelse-tälten senast klockan 18.00. Där väntas vidare instruktioner.
Vänliga hälsningar,
Lingon-paj.
- Tror du han lyckas? frågade en helt okänd person som stod bredvid mig.
- Öh, jag har faktiskt ingen aning.
- Jag tror han misslyckas totalt.
Några sekunders tystnad, då jag försökte att fästa blicken på pappret så gott det gick.
- Jag tror han behöver mer reklam, sade den okända.
- Och du är..?
- PajKaka, VD för Statens Reklambyrå AB.
måndag, november 13, 2006
PAJ 3
Kvar i den sönderslagna styrelsebyggnaden stod jag och BitaDej. Det var helt tyst. Vi tittade på varandra och nickade.
- Lingon-paj! ropade vi och sprang ut.
- Vad vill ni nu då? sa Lingon-paj som konstigt nog hade satt sig på trappan utanför byggnaden igen.
- Skulle inte du vilja följa med oss ner till caféet?
Lingon-paj stirrade irritarande länge på mig, och svarade till sist ja.
På caféet beställde jag det enda som gick att beställa: Kaffe med smak av banan. Tre koppar. Jag var inte själv så förtjust i det, men BitaDej lyckades dricka upp hela koppen på en halv sekund.
- Hur... men vad fan... du är ju omäsnklig, sade Lingon-paj och sneglade på BitaDej.
- Heta drycker är nåt jag är van vid, sade BitaDej och beställde en till kopp.
Lingon-paj stirrade ner i sitt eget kaffe. Han hade inte ändrat en min sedan vi kom ut ur styrelsebyggnaden.
- Men BLÄ! Jag hatar banankaffe!
Lingon-paj tog upp koppen och slängde den i väggen. Alla i caféet blev tysta. De pajer som satt närmast den sönnderslagna koppen ställde sig hastigt upp och för att sätta sig vid ett annat bord.
- Nå, var det något ni ville fråga om? sade Lingon-paj och lutade sitt huvud mot ryggstödet av sin stol.
- Ja, hur i hela friden vågade du gå in i rummet när det fanns små, vassa saker på golvet?
- Jag skulle vilja fråga er två varför ni är så jävla fega. Det är jag som är naturlig! De där glasbitarna tänker inte hoppa upp och bita er! Har ni skor så är de ofarliga!
- Nej, de är vassa, och farliga, och, usch... sade BitaDej.
Lingon-paj suckade och gick bort till den krossade kaffekoppen. Där tog han lugnt upp en av bitarna och återvände till oss. Jag och BitaDej tryckte os så långt in mot väggen det bara gick.
- Titta här. Jag håller den här "farliga" porslinsskärvan i min hand. Titta, nu sätter jag den på huvudet. Vad roligt. Nu tar jag den till och med och rispar den lätt mot mitt finger. Men ingenting händer. Vet ni varför? JO, FÖR DET ÄR EN PORSLINSSKÄRVA!
Sen tog han porslinsskärvan och placerade den i min hand. Den var fasansfull, den var förskräcklig, den hemsk, den var... ofarlig.
- Snälla, ta bort den, sade BitaDej och blundade.
Jag kände försiktigt på porslinsbiten. Den var plöstligt hur ofarlig som helst. Jag lade märke till hur allt mer pajer började lämna caféet, och snart fanns bara jag, BitaDej, Lingon-paj och några kakor kvar. När jag tittade upp satt BitaDej också med en bit i handen.
- Såja, har ni insett att de inte är farliga? fågade Lingon-paj.
Jag och BitaDej nickade.
- Lingon-paj! ropade vi och sprang ut.
- Vad vill ni nu då? sa Lingon-paj som konstigt nog hade satt sig på trappan utanför byggnaden igen.
- Skulle inte du vilja följa med oss ner till caféet?
Lingon-paj stirrade irritarande länge på mig, och svarade till sist ja.
På caféet beställde jag det enda som gick att beställa: Kaffe med smak av banan. Tre koppar. Jag var inte själv så förtjust i det, men BitaDej lyckades dricka upp hela koppen på en halv sekund.
- Hur... men vad fan... du är ju omäsnklig, sade Lingon-paj och sneglade på BitaDej.
- Heta drycker är nåt jag är van vid, sade BitaDej och beställde en till kopp.
Lingon-paj stirrade ner i sitt eget kaffe. Han hade inte ändrat en min sedan vi kom ut ur styrelsebyggnaden.
- Men BLÄ! Jag hatar banankaffe!
Lingon-paj tog upp koppen och slängde den i väggen. Alla i caféet blev tysta. De pajer som satt närmast den sönnderslagna koppen ställde sig hastigt upp och för att sätta sig vid ett annat bord.
- Nå, var det något ni ville fråga om? sade Lingon-paj och lutade sitt huvud mot ryggstödet av sin stol.
- Ja, hur i hela friden vågade du gå in i rummet när det fanns små, vassa saker på golvet?
- Jag skulle vilja fråga er två varför ni är så jävla fega. Det är jag som är naturlig! De där glasbitarna tänker inte hoppa upp och bita er! Har ni skor så är de ofarliga!
- Nej, de är vassa, och farliga, och, usch... sade BitaDej.
Lingon-paj suckade och gick bort till den krossade kaffekoppen. Där tog han lugnt upp en av bitarna och återvände till oss. Jag och BitaDej tryckte os så långt in mot väggen det bara gick.
- Titta här. Jag håller den här "farliga" porslinsskärvan i min hand. Titta, nu sätter jag den på huvudet. Vad roligt. Nu tar jag den till och med och rispar den lätt mot mitt finger. Men ingenting händer. Vet ni varför? JO, FÖR DET ÄR EN PORSLINSSKÄRVA!
Sen tog han porslinsskärvan och placerade den i min hand. Den var fasansfull, den var förskräcklig, den hemsk, den var... ofarlig.
- Snälla, ta bort den, sade BitaDej och blundade.
Jag kände försiktigt på porslinsbiten. Den var plöstligt hur ofarlig som helst. Jag lade märke till hur allt mer pajer började lämna caféet, och snart fanns bara jag, BitaDej, Lingon-paj och några kakor kvar. När jag tittade upp satt BitaDej också med en bit i handen.
- Såja, har ni insett att de inte är farliga? fågade Lingon-paj.
Jag och BitaDej nickade.
fredag, november 10, 2006
Apan Knut Olvon, del 6
Knut Olvon hoppade undan när Folk vilt svingade sin Caruhl-Baschn. Han började springa åt andra hållet, men han kom snart på att där fanns en uppretad vargflock som sprang mot honom. Han såg att gatubrunn var öppen, och hoppade ner.
Han landade i en urtorkad kloak, som konstigt nog var väldigt ren. Han tittade ovanför sig och såg att någon stod lutad över brunnen. När han tittade närmare såg han att det var Folk som stod och glodde på honom med en bister min. Knut Olvon gillade inte situationen och vandrade vidare i klokaerna. Omgivningen ändrades inte. Klokaerna var lika rena och torra hur långt han än gick.
- HHUUUUUUURGLLLL!
Knut Olvon stannade till och tittade på varelsen som hade utlöst sitt miserabla gurglande. Där satt en grön, blob-liknande gegga som täppte till röret. Han såg illamående ut.
- Hu art thou?
- GUUUURGL!
- Eye will help thou.
Knut Olvon plockade fram sin husnyckel och försökte bända loss bloben.
- NOOOO!
- w00t?
- Iiiiiiif yooou release meeeeeee... sade bloben med en störande långsam ton.
Tystnad i tio sekunder.
- Youuuu will diiie, and I will throw up.
Knut Olvon struntade i detta och fortsatte bända loss den stönande saken. Detta var ett förfäligt misstag, då bloben täppte till ett rör som innehöll tio tusen liter avloppsvatten. Knut Olvon insåg att detta var sant då saken började spy illaluktande sörja, som höll på att fylla kloaken.
- Uh-oh, sade Knut Olvon och sprang till närmaste stege.
Han klättrade upp så fort han kunde, men oturligt nog stod varflocken och väntade vid rörets ände. Han flydde nerför stadens huvudgata, med vargarna några meter bakom sig. Ännu en gång räddade hans smidighet honom, då han hade lättare att tränga sig förbi alla människor som gick längs gatorna.
Vargarna hamnade allt längre ifrån honom medan han sprang. Men plöstligt stannade han på grund av att locket till en gatubrunn for upp i luften och landade några meter därifrån. Han tittade ner och hörde:
- Youuuuu've ruined it aaaaaaall...
Och så flög en grön, slemmig tentakel upp ur brunnen. Den viftade efter Knut Olvon, men nådde inte honom. Då slogs gatubrunnen närmast Knut Olvon upp och ännu en tentakel kom upp. Knut Olvon sprang vidare, och varje gång han passerade en gatubrunn hände samma sak igen. Detta saktade ner honom kraftigt, och han hörde hur vargflocken ännu en gång började komma ifatt honom.
Han landade i en urtorkad kloak, som konstigt nog var väldigt ren. Han tittade ovanför sig och såg att någon stod lutad över brunnen. När han tittade närmare såg han att det var Folk som stod och glodde på honom med en bister min. Knut Olvon gillade inte situationen och vandrade vidare i klokaerna. Omgivningen ändrades inte. Klokaerna var lika rena och torra hur långt han än gick.
- HHUUUUUUURGLLLL!
Knut Olvon stannade till och tittade på varelsen som hade utlöst sitt miserabla gurglande. Där satt en grön, blob-liknande gegga som täppte till röret. Han såg illamående ut.
- Hu art thou?
- GUUUURGL!
- Eye will help thou.
Knut Olvon plockade fram sin husnyckel och försökte bända loss bloben.
- NOOOO!
- w00t?
- Iiiiiiif yooou release meeeeeee... sade bloben med en störande långsam ton.
Tystnad i tio sekunder.
- Youuuu will diiie, and I will throw up.
Knut Olvon struntade i detta och fortsatte bända loss den stönande saken. Detta var ett förfäligt misstag, då bloben täppte till ett rör som innehöll tio tusen liter avloppsvatten. Knut Olvon insåg att detta var sant då saken började spy illaluktande sörja, som höll på att fylla kloaken.
- Uh-oh, sade Knut Olvon och sprang till närmaste stege.
Han klättrade upp så fort han kunde, men oturligt nog stod varflocken och väntade vid rörets ände. Han flydde nerför stadens huvudgata, med vargarna några meter bakom sig. Ännu en gång räddade hans smidighet honom, då han hade lättare att tränga sig förbi alla människor som gick längs gatorna.
Vargarna hamnade allt längre ifrån honom medan han sprang. Men plöstligt stannade han på grund av att locket till en gatubrunn for upp i luften och landade några meter därifrån. Han tittade ner och hörde:
- Youuuuu've ruined it aaaaaaall...
Och så flög en grön, slemmig tentakel upp ur brunnen. Den viftade efter Knut Olvon, men nådde inte honom. Då slogs gatubrunnen närmast Knut Olvon upp och ännu en tentakel kom upp. Knut Olvon sprang vidare, och varje gång han passerade en gatubrunn hände samma sak igen. Detta saktade ner honom kraftigt, och han hörde hur vargflocken ännu en gång började komma ifatt honom.
onsdag, november 08, 2006
Apan Knut Olvon, del 5
Knut Olvon tog ett långt steg över en av vargarna. Den vaknade.
- Why are you walking over the meadow of wolves?
- Because eye am fleeing fruhm thu mighty Folk. He is carrying a deadly Caruhl-Baschn.
- Well, I'm hungry. May I eat you?
- No, thou art evil if thou do.
- Okay...
Vargen lade sig ner och sov igen. Knut Olvon gick vidare. Snart lyckades han trampa på ännu en varg. Den här var mindre vänlig.
- Say good-bye to the world, little monkey, sade den och slog upp käftarna.
- NO! skrek Knut Olvon och tog sin hatt och satte den i gapet på vargen.
- HNGNNNNNNNNFN! fick vargen fram medan han försökte skaka bort hatten.
- Nau huu's laahfing?
Vergen spottade ut hatten i Knut Olvons aniskte. Han morrade. Och såg väldigt arg ut. Han hoppade fram och började jaga Knut Olvon. Det enda som gjorde att vargen inte kom ifatt Knut Olvon var att vargen hade betydligt svårare att hoppa över resten av de sovande vargarna. Men varje gång Knut Olvon hoppade över en varg vaknade den. Och till sist var han jagad av 19 ganska arga vargar samt en som var helt förbannad.
Han kom tillbaka in i stan, fortfarande med vargarna hack i häl. Och där stod Folk. Han var också väligt arg.
- Why are you walking over the meadow of wolves?
- Because eye am fleeing fruhm thu mighty Folk. He is carrying a deadly Caruhl-Baschn.
- Well, I'm hungry. May I eat you?
- No, thou art evil if thou do.
- Okay...
Vargen lade sig ner och sov igen. Knut Olvon gick vidare. Snart lyckades han trampa på ännu en varg. Den här var mindre vänlig.
- Say good-bye to the world, little monkey, sade den och slog upp käftarna.
- NO! skrek Knut Olvon och tog sin hatt och satte den i gapet på vargen.
- HNGNNNNNNNNFN! fick vargen fram medan han försökte skaka bort hatten.
- Nau huu's laahfing?
Vergen spottade ut hatten i Knut Olvons aniskte. Han morrade. Och såg väldigt arg ut. Han hoppade fram och började jaga Knut Olvon. Det enda som gjorde att vargen inte kom ifatt Knut Olvon var att vargen hade betydligt svårare att hoppa över resten av de sovande vargarna. Men varje gång Knut Olvon hoppade över en varg vaknade den. Och till sist var han jagad av 19 ganska arga vargar samt en som var helt förbannad.
Han kom tillbaka in i stan, fortfarande med vargarna hack i häl. Och där stod Folk. Han var också väligt arg.
tisdag, november 07, 2006
Paj 2
Jag kom in på mitt kontor på styelsen. En paj kom fram till mig och sade:
- Jag är Pajmat. Jag är din personliga medhjälpare.
- Mitt jobb är att hålla ordning här, behöver jag verkligen din hjälp?
- Jag kan ge dig lunch.
- Men gör det då.
Pajmat sprang iväg till cafeterian.
Jag ställde mig på utsiktsplatsen där det var meningen att jag skulle stå. Jag såg mig omkring och letade efter pajer som skulle vara extra jobbiga. Jag såg BitaDej, som satt i en enskild del av kontoret. Efter bara fem minuter såg jag en kaka som kastade en penna. Det var Blåbärskaka.
- DU DÄR! skrek jag.
- Va? svarade kakan.
- Du är avskedad.
- Va?
- Japp, den som inte följer reglerna blir avskedad direkt, styrelsens vikigaste regel.
Blåbärskakan kunde tydligen inte behärska sig. Han slog till datorn så att den föll i golvet, och landade på en annan kakas fot, som gjorde att kakan snubblade och slog huvudet i en stol som föll på lokalens skrangligaste skrivbord som gjorde att datorn som stod på den föll ner, oturligtvis på en bunt mycket spända elsladdar, vilket ledde till att femton andra datorer föll ner och små vassa bitar från datorerna spriddes på golvet.
Små vassa saker är något som pajer finner extremt farligt, vilket ledde till att alla pajer ställde sig upp och började springa omkring, med händerna för öronen. Flera av dem lämnade genast lokalen, medan andra var så panikslagna att de inte hittade utgången. När alla sprang samtidigt började hela byggnaden skaka. Efter några sekunder dök de upp en jättestor spricka i golvet. Detta gjorde att min utkikspost började rasa ihop. Jag fick syn på ett rör i taket som jag greppade tag i. Nu fanns det bara några enstaka kakor kvar i konoret, varav en som var Blåbärskaka själv. När utkiksplatsen rasde ihop förstördes så gott som allting i kontoret. Då sprang de sista ut. Sedan var det helt tyst.
Under mig såg jag massvis med glasbitar. Jag rös och höll kvar i röret som hängde fyra meter över golvet. Eftersom jag är en paj själv, var jag för skräckslagen för att kunna ta ett enda beslut. Jag hängde kvar i en minut och kände att jag började tappa taget. Jag klättrade mot väggen och ställde mig på en fönsterbräda. Att hoppa ner kunde jag inte, både för att jag fortfarande var fyra meter upp, och för att det fanns glasbitar där nere.
Jag tänkte öppna fönstret och klättra nerför brandstegen, men då såg jag att fönstret var krossat. Skarpa, vassa glaskanter. Jag kände mig svimfärdig. Jag såg genom den krossade glasrutan hur brandkår och ambulans anlände.
Då såg jag att de som klev ut ur fordonen alla var pajer. Det fanns inte en chans att de skulle våga gå in i rummet, när det fortfarande fanns glasskärvor där inne. Jag försökte gå så långt ifån det krossade fönstret så gott jag kunde, men eftersom att jag stod på fönsterbrädan flyttade jag mig bara någon centimeter. Jag bestämde mig för att jag skulle inte röra en fena föränn den trasiga rutan hade plockats bort.
Jag stod tyst i några minuter medan jag såg hur pajerna bråkade om vem som skulle gå in och rädda mig, tills jag hörde någon gny i andra sidan salen. Där satt BitaDej, omgiven av glasskärvor. Hennes blick var hela tiden riktad på den fullt fungerande datorskärmen framför sig.
- Hallå? ropade jag.
- Glasbitar... Glasbitar överallt... sade hon utan att vända blicken.
Jag tittade ut genom fönstret. Där såg jag att Lingon-paj stod vid ambulansen och pratade.
- Ska ni inte gå in? Det finns ju fortfarande folk därinne! sade han.
- Öh, njae, det finns ju glasbitar och sånt... svarade ambulansföraren.
- Men ni kan väl inte lämna dem därinne?
- Du, skicka ett brev till oss så klarar vi upp det om en vecka, nu ska jag bara åka hem och...
- Äh, jag går väl in då! sade Lingon-paj och vände på ryggen för att kliva in i den sönderslagna byggnaden.
Jag var förvirrad. Lingon-paj var en paj, och valde frivilligt att gå in och rädda oss. Han kom in i kontoret som nu var en stor sal med massa bråte på golvet.
- Hur många är här? frågade han.
- Jag och BitaDej, där borta i hörnet, svarade jag.
Glaset krossades under Lingon-pajs skor när han gick fram till BitaDej och rullade ut henne och hennes kontorsstol till entrén. Han gick till väggen där jag stod.
- Hur i helvete kom du upp där?
- Jag klättrade.
Lingon-paj ryckte på axlarna och gick till förrådet för att hämta en stege. Han bar fram den och ställde upp den, medan han såg smått irriterad ut. När jag kom ner till sista steget såg jag att jag var tvungen att gå över glasbitarna för att komma ut.
- Du, kan du.. öhm... glasbitarna...
Lingon-paj suckade och tog tag i stegen och släpade den hela vägen till entrén, medan jag stod på den. Där släppte han den så att jag föll och slog hakan i golvet. Lingon-paj stod och tittade på mig och BitaDej i några sekunder. Tystnad.
- Ett litet tack, kanske? sade Lingon-paj.
- Tack, sade jag och BitaDej samtidigt.
- Tack själv. Eller förresten, jag har inget att tacka för. Hejdå.
Lingon-paj gick ut.
- Jag är Pajmat. Jag är din personliga medhjälpare.
- Mitt jobb är att hålla ordning här, behöver jag verkligen din hjälp?
- Jag kan ge dig lunch.
- Men gör det då.
Pajmat sprang iväg till cafeterian.
Jag ställde mig på utsiktsplatsen där det var meningen att jag skulle stå. Jag såg mig omkring och letade efter pajer som skulle vara extra jobbiga. Jag såg BitaDej, som satt i en enskild del av kontoret. Efter bara fem minuter såg jag en kaka som kastade en penna. Det var Blåbärskaka.
- DU DÄR! skrek jag.
- Va? svarade kakan.
- Du är avskedad.
- Va?
- Japp, den som inte följer reglerna blir avskedad direkt, styrelsens vikigaste regel.
Blåbärskakan kunde tydligen inte behärska sig. Han slog till datorn så att den föll i golvet, och landade på en annan kakas fot, som gjorde att kakan snubblade och slog huvudet i en stol som föll på lokalens skrangligaste skrivbord som gjorde att datorn som stod på den föll ner, oturligtvis på en bunt mycket spända elsladdar, vilket ledde till att femton andra datorer föll ner och små vassa bitar från datorerna spriddes på golvet.
Små vassa saker är något som pajer finner extremt farligt, vilket ledde till att alla pajer ställde sig upp och började springa omkring, med händerna för öronen. Flera av dem lämnade genast lokalen, medan andra var så panikslagna att de inte hittade utgången. När alla sprang samtidigt började hela byggnaden skaka. Efter några sekunder dök de upp en jättestor spricka i golvet. Detta gjorde att min utkikspost började rasa ihop. Jag fick syn på ett rör i taket som jag greppade tag i. Nu fanns det bara några enstaka kakor kvar i konoret, varav en som var Blåbärskaka själv. När utkiksplatsen rasde ihop förstördes så gott som allting i kontoret. Då sprang de sista ut. Sedan var det helt tyst.
Under mig såg jag massvis med glasbitar. Jag rös och höll kvar i röret som hängde fyra meter över golvet. Eftersom jag är en paj själv, var jag för skräckslagen för att kunna ta ett enda beslut. Jag hängde kvar i en minut och kände att jag började tappa taget. Jag klättrade mot väggen och ställde mig på en fönsterbräda. Att hoppa ner kunde jag inte, både för att jag fortfarande var fyra meter upp, och för att det fanns glasbitar där nere.
Jag tänkte öppna fönstret och klättra nerför brandstegen, men då såg jag att fönstret var krossat. Skarpa, vassa glaskanter. Jag kände mig svimfärdig. Jag såg genom den krossade glasrutan hur brandkår och ambulans anlände.
Då såg jag att de som klev ut ur fordonen alla var pajer. Det fanns inte en chans att de skulle våga gå in i rummet, när det fortfarande fanns glasskärvor där inne. Jag försökte gå så långt ifån det krossade fönstret så gott jag kunde, men eftersom att jag stod på fönsterbrädan flyttade jag mig bara någon centimeter. Jag bestämde mig för att jag skulle inte röra en fena föränn den trasiga rutan hade plockats bort.
Jag stod tyst i några minuter medan jag såg hur pajerna bråkade om vem som skulle gå in och rädda mig, tills jag hörde någon gny i andra sidan salen. Där satt BitaDej, omgiven av glasskärvor. Hennes blick var hela tiden riktad på den fullt fungerande datorskärmen framför sig.
- Hallå? ropade jag.
- Glasbitar... Glasbitar överallt... sade hon utan att vända blicken.
Jag tittade ut genom fönstret. Där såg jag att Lingon-paj stod vid ambulansen och pratade.
- Ska ni inte gå in? Det finns ju fortfarande folk därinne! sade han.
- Öh, njae, det finns ju glasbitar och sånt... svarade ambulansföraren.
- Men ni kan väl inte lämna dem därinne?
- Du, skicka ett brev till oss så klarar vi upp det om en vecka, nu ska jag bara åka hem och...
- Äh, jag går väl in då! sade Lingon-paj och vände på ryggen för att kliva in i den sönderslagna byggnaden.
Jag var förvirrad. Lingon-paj var en paj, och valde frivilligt att gå in och rädda oss. Han kom in i kontoret som nu var en stor sal med massa bråte på golvet.
- Hur många är här? frågade han.
- Jag och BitaDej, där borta i hörnet, svarade jag.
Glaset krossades under Lingon-pajs skor när han gick fram till BitaDej och rullade ut henne och hennes kontorsstol till entrén. Han gick till väggen där jag stod.
- Hur i helvete kom du upp där?
- Jag klättrade.
Lingon-paj ryckte på axlarna och gick till förrådet för att hämta en stege. Han bar fram den och ställde upp den, medan han såg smått irriterad ut. När jag kom ner till sista steget såg jag att jag var tvungen att gå över glasbitarna för att komma ut.
- Du, kan du.. öhm... glasbitarna...
Lingon-paj suckade och tog tag i stegen och släpade den hela vägen till entrén, medan jag stod på den. Där släppte han den så att jag föll och slog hakan i golvet. Lingon-paj stod och tittade på mig och BitaDej i några sekunder. Tystnad.
- Ett litet tack, kanske? sade Lingon-paj.
- Tack, sade jag och BitaDej samtidigt.
- Tack själv. Eller förresten, jag har inget att tacka för. Hejdå.
Lingon-paj gick ut.
måndag, november 06, 2006
Fakta
-The following post makes less sense than any other post on this blog-
Fakta:
AAH är universums förebild.
Jag flippade ut idag.
Mina skor är kladdiga.
Jag vill inte till Frankrike.
God damn mad dog!
^^
Fakta:
AAH är universums förebild.
Jag flippade ut idag.
Mina skor är kladdiga.
Jag vill inte till Frankrike.
God damn mad dog!
^^
lördag, november 04, 2006
torsdag, november 02, 2006
Erik pratar andra språk
Finska: Kolomika häppina äppina jokksjokk pojjanojja ökketik.
Danska: Jäe äöur douuuugie dvuöööö kräschoi nöööh.
Franska: Muzziawusoouuuh. Auziiahzåååååååång. Achtåntååååååång. Schötuöööööööööööh.
Tyska: MEIN WIENERKÖRF! UNT BRATWURST! SCHNELL!
Spanska: Porquenotienesloscaballosdesuecaytresañosanianadoelladohijolitenocresañado-
yporquenphasdecidahihjotojviajaridodeunacarvananegraydeltresunosmetosminutesbajo.
Kinesiska: Jaoaniaon jeain då jenioaoeoi.
Danska: Jäe äöur douuuugie dvuöööö kräschoi nöööh.
Franska: Muzziawusoouuuh. Auziiahzåååååååång. Achtåntååååååång. Schötuöööööööööööh.
Tyska: MEIN WIENERKÖRF! UNT BRATWURST! SCHNELL!
Spanska: Porquenotienesloscaballosdesuecaytresañosanianadoelladohijolitenocresañado-
yporquenphasdecidahihjotojviajaridodeunacarvananegraydeltresunosmetosminutesbajo.
Kinesiska: Jaoaniaon jeain då jenioaoeoi.
onsdag, november 01, 2006
Apan Knut Olvon, del 4
Folk stod med sin Caruhl-Baschn i högsta hugg. Han hånlog
- Thou art doomed.
- BUTTERFLY ATTACK! skrek Knut Olvon och pekade på Folk.
En fjäril med metallvingar kom flygande i en rasande fart, rakt mot Folk. Folk svingade sin Caruhl-Baschn men missade. Metallfjärilen satte sig i Folks panna och började bita honom.
- Oooooh, this infernal pain! Will it ever stop? vrålade Folk och försökte plocka bort fjärilen.
- Ye hands art too sure-t, sade Knut Olvon och gjorde en HAIAAAH-spark mot Folks ben.
- OOOH, ETERNAL SUFFERING! WHY IS THIS MISHAP OCCOURING TO ME? WHY? WHY?
Knut Olvon flydde från Folks klagotjut och hoppade över ett stängsel. På andra sidan landade han på en varg. En arg varg.
- You know, we are all going to die. Someday. You as well, sade vargen.
- Eye nou.
- Well, you better be careful out there, or you'll step on one of my friends. If you do so, you'll probably be deceased in a couple of seconds, so watch out, buddy, sade vargen och vinkade med sin framtass åt Knut Olvon.
- Thank thou.
Knut Olvon vände sig om för att se en makalös syn. Framför honom låg tusentals vargar och sov. Knut Olvon skulle nu gå förbi dem utan att nudda en enda.
- Thou art doomed.
- BUTTERFLY ATTACK! skrek Knut Olvon och pekade på Folk.
En fjäril med metallvingar kom flygande i en rasande fart, rakt mot Folk. Folk svingade sin Caruhl-Baschn men missade. Metallfjärilen satte sig i Folks panna och började bita honom.
- Oooooh, this infernal pain! Will it ever stop? vrålade Folk och försökte plocka bort fjärilen.
- Ye hands art too sure-t, sade Knut Olvon och gjorde en HAIAAAH-spark mot Folks ben.
- OOOH, ETERNAL SUFFERING! WHY IS THIS MISHAP OCCOURING TO ME? WHY? WHY?
Knut Olvon flydde från Folks klagotjut och hoppade över ett stängsel. På andra sidan landade han på en varg. En arg varg.
- You know, we are all going to die. Someday. You as well, sade vargen.
- Eye nou.
- Well, you better be careful out there, or you'll step on one of my friends. If you do so, you'll probably be deceased in a couple of seconds, so watch out, buddy, sade vargen och vinkade med sin framtass åt Knut Olvon.
- Thank thou.
Knut Olvon vände sig om för att se en makalös syn. Framför honom låg tusentals vargar och sov. Knut Olvon skulle nu gå förbi dem utan att nudda en enda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)