Sandor/Ida... igen...

Ida och Sandor var på bröllop. Sitt eget, alltså.

- Nu ska jag ge dig en present, Sääääääändooooooohr.

- Okej, IdIdIda.

Ida tog upp något ur fickan. Det var verkligen något. NÅGONTING. Men ärligt talat, det var en slangbella.

- Okej, sade antingen Sandor eller Ida.

- Jag vet inte riktigt, svarade jag.

Ida fick då en förfärlig sjukdom. Hon slungades tio meter framåt då hela hennes ansikte lutade åt sydväst.

- SANDOR! HJÄLP MIG! skrek Sandor, konstigt nog.

Sandor blev därefter stående där han... stod. Han hade halvslutna ögon och hans ögonbryn darrade intensivt medan han försökte bita sig i örat. Han stampade även foten i marken.

Men då kom far. Han hade krut. Sen gick han ut.

Idas hår skakade så att hon kände det ända in i tarmarna. Hon stönade och fick plöstligt fjärilsvingar.

- ERA JÄVLA IDIOTER! TITTA NU VAD NI HAR GJORT! skrek Ida intensivt medan hon intensivt skrek att folket var jävla idioter och uppmanade dem att titta här.

Sandor suckade och nös.