PAJ 3

Kvar i den sönderslagna styrelsebyggnaden stod jag och BitaDej. Det var helt tyst. Vi tittade på varandra och nickade.

- Lingon-paj! ropade vi och sprang ut.

- Vad vill ni nu då? sa Lingon-paj som konstigt nog hade satt sig på trappan utanför byggnaden igen.

- Skulle inte du vilja följa med oss ner till caféet?

Lingon-paj stirrade irritarande länge på mig, och svarade till sist ja.

På caféet beställde jag det enda som gick att beställa: Kaffe med smak av banan. Tre koppar. Jag var inte själv så förtjust i det, men BitaDej lyckades dricka upp hela koppen på en halv sekund.

- Hur... men vad fan... du är ju omäsnklig, sade Lingon-paj och sneglade på BitaDej.

- Heta drycker är nåt jag är van vid, sade BitaDej och beställde en till kopp.

Lingon-paj stirrade ner i sitt eget kaffe. Han hade inte ändrat en min sedan vi kom ut ur styrelsebyggnaden.

- Men BLÄ! Jag hatar banankaffe!

Lingon-paj tog upp koppen och slängde den i väggen. Alla i caféet blev tysta. De pajer som satt närmast den sönnderslagna koppen ställde sig hastigt upp och för att sätta sig vid ett annat bord.

- Nå, var det något ni ville fråga om? sade Lingon-paj och lutade sitt huvud mot ryggstödet av sin stol.

- Ja, hur i hela friden vågade du gå in i rummet när det fanns små, vassa saker på golvet?

- Jag skulle vilja fråga er två varför ni är så jävla fega. Det är jag som är naturlig! De där glasbitarna tänker inte hoppa upp och bita er! Har ni skor så är de ofarliga!

- Nej, de är vassa, och farliga, och, usch... sade BitaDej.

Lingon-paj suckade och gick bort till den krossade kaffekoppen. Där tog han lugnt upp en av bitarna och återvände till oss. Jag och BitaDej tryckte os så långt in mot väggen det bara gick.

- Titta här. Jag håller den här "farliga" porslinsskärvan i min hand. Titta, nu sätter jag den på huvudet. Vad roligt. Nu tar jag den till och med och rispar den lätt mot mitt finger. Men ingenting händer. Vet ni varför? JO, FÖR DET ÄR EN PORSLINSSKÄRVA!

Sen tog han porslinsskärvan och placerade den i min hand. Den var fasansfull, den var förskräcklig, den hemsk, den var... ofarlig.

- Snälla, ta bort den, sade BitaDej och blundade.

Jag kände försiktigt på porslinsbiten. Den var plöstligt hur ofarlig som helst. Jag lade märke till hur allt mer pajer började lämna caféet, och snart fanns bara jag, BitaDej, Lingon-paj och några kakor kvar. När jag tittade upp satt BitaDej också med en bit i handen.

- Såja, har ni insett att de inte är farliga? fågade Lingon-paj.

Jag och BitaDej nickade.