Paj 2

Jag kom in på mitt kontor på styelsen. En paj kom fram till mig och sade:

- Jag är Pajmat. Jag är din personliga medhjälpare.

- Mitt jobb är att hålla ordning här, behöver jag verkligen din hjälp?

- Jag kan ge dig lunch.

- Men gör det då.

Pajmat sprang iväg till cafeterian.

Jag ställde mig på utsiktsplatsen där det var meningen att jag skulle stå. Jag såg mig omkring och letade efter pajer som skulle vara extra jobbiga. Jag såg BitaDej, som satt i en enskild del av kontoret. Efter bara fem minuter såg jag en kaka som kastade en penna. Det var Blåbärskaka.

- DU DÄR! skrek jag.

- Va? svarade kakan.

- Du är avskedad.

- Va?

- Japp, den som inte följer reglerna blir avskedad direkt, styrelsens vikigaste regel.

Blåbärskakan kunde tydligen inte behärska sig. Han slog till datorn så att den föll i golvet, och landade på en annan kakas fot, som gjorde att kakan snubblade och slog huvudet i en stol som föll på lokalens skrangligaste skrivbord som gjorde att datorn som stod på den föll ner, oturligtvis på en bunt mycket spända elsladdar, vilket ledde till att femton andra datorer föll ner och små vassa bitar från datorerna spriddes på golvet.

Små vassa saker är något som pajer finner extremt farligt, vilket ledde till att alla pajer ställde sig upp och började springa omkring, med händerna för öronen. Flera av dem lämnade genast lokalen, medan andra var så panikslagna att de inte hittade utgången. När alla sprang samtidigt började hela byggnaden skaka. Efter några sekunder dök de upp en jättestor spricka i golvet. Detta gjorde att min utkikspost började rasa ihop. Jag fick syn på ett rör i taket som jag greppade tag i. Nu fanns det bara några enstaka kakor kvar i konoret, varav en som var Blåbärskaka själv. När utkiksplatsen rasde ihop förstördes så gott som allting i kontoret. Då sprang de sista ut. Sedan var det helt tyst.

Under mig såg jag massvis med glasbitar. Jag rös och höll kvar i röret som hängde fyra meter över golvet. Eftersom jag är en paj själv, var jag för skräckslagen för att kunna ta ett enda beslut. Jag hängde kvar i en minut och kände att jag började tappa taget. Jag klättrade mot väggen och ställde mig på en fönsterbräda. Att hoppa ner kunde jag inte, både för att jag fortfarande var fyra meter upp, och för att det fanns glasbitar där nere.

Jag tänkte öppna fönstret och klättra nerför brandstegen, men då såg jag att fönstret var krossat. Skarpa, vassa glaskanter. Jag kände mig svimfärdig. Jag såg genom den krossade glasrutan hur brandkår och ambulans anlände.

Då såg jag att de som klev ut ur fordonen alla var pajer. Det fanns inte en chans att de skulle våga gå in i rummet, när det fortfarande fanns glasskärvor där inne. Jag försökte gå så långt ifån det krossade fönstret så gott jag kunde, men eftersom att jag stod på fönsterbrädan flyttade jag mig bara någon centimeter. Jag bestämde mig för att jag skulle inte röra en fena föränn den trasiga rutan hade plockats bort.

Jag stod tyst i några minuter medan jag såg hur pajerna bråkade om vem som skulle gå in och rädda mig, tills jag hörde någon gny i andra sidan salen. Där satt BitaDej, omgiven av glasskärvor. Hennes blick var hela tiden riktad på den fullt fungerande datorskärmen framför sig.

- Hallå? ropade jag.

- Glasbitar... Glasbitar överallt... sade hon utan att vända blicken.

Jag tittade ut genom fönstret. Där såg jag att Lingon-paj stod vid ambulansen och pratade.

- Ska ni inte gå in? Det finns ju fortfarande folk därinne! sade han.

- Öh, njae, det finns ju glasbitar och sånt... svarade ambulansföraren.

- Men ni kan väl inte lämna dem därinne?

- Du, skicka ett brev till oss så klarar vi upp det om en vecka, nu ska jag bara åka hem och...

- Äh, jag går väl in då! sade Lingon-paj och vände på ryggen för att kliva in i den sönderslagna byggnaden.

Jag var förvirrad. Lingon-paj var en paj, och valde frivilligt att gå in och rädda oss. Han kom in i kontoret som nu var en stor sal med massa bråte på golvet.

- Hur många är här? frågade han.

- Jag och BitaDej, där borta i hörnet, svarade jag.

Glaset krossades under Lingon-pajs skor när han gick fram till BitaDej och rullade ut henne och hennes kontorsstol till entrén. Han gick till väggen där jag stod.

- Hur i helvete kom du upp där?

- Jag klättrade.

Lingon-paj ryckte på axlarna och gick till förrådet för att hämta en stege. Han bar fram den och ställde upp den, medan han såg smått irriterad ut. När jag kom ner till sista steget såg jag att jag var tvungen att gå över glasbitarna för att komma ut.

- Du, kan du.. öhm... glasbitarna...

Lingon-paj suckade och tog tag i stegen och släpade den hela vägen till entrén, medan jag stod på den. Där släppte han den så att jag föll och slog hakan i golvet. Lingon-paj stod och tittade på mig och BitaDej i några sekunder. Tystnad.

- Ett litet tack, kanske? sade Lingon-paj.

- Tack, sade jag och BitaDej samtidigt.

- Tack själv. Eller förresten, jag har inget att tacka för. Hejdå.

Lingon-paj gick ut.